SOM OM DET INTE FANNS VIKTIGARE SAKER ATT SKRIVA OM
Om det är bob hansson du är rädd för finns det ingenting att göra. Förutom att raktramla dig ner och hulkstå gråtande på alla fyra skrika rakt ut i luften: jag klarar inte av en enda hyllad känsla till, inte den endaste storvågsjävel rullande över ytan klarar jag av. Sans och lugn och fint grått för helvete!
Ingenting annat att göra när man inte duger än att bit för bit ta sitt eget liv det finns absolut ingen förståelse. Ingen förståelse för att inte räcka upp armarna i luften och storskrikseheila sig gladfürisk kärlek.
Ingenting annat att göra än att i protest mot all denna nakenhetsflams klä på dig inte ett plagg men varrtenda plagg du någonsin burit in i dit hem klä på dig rota fram ur gömmor vindar sopnedkast här ska det påbyltas sanngöras åt helvete med naket hit och dit och bulsig rund sätt dig på golvet och känn dig precis så nakensnål som du i långa fega åratal dagdrömt om att vå visa upp dig som. Dörren som plötsligt blev för liten är ingenting alls att bry sig om. Det finns fönster.
Ingenting annat att göra än att stoppa huvudet under kallkranen först en och sedan ännu en timme: vaket var det här kan du huvudruska ur dig innan du sätter dig vid pappret och skriver rader av siffror såklart. Inte bokstäver. Siffror!

Utan tår tappar man balans och balans är det sista. Som du vill tappa. Nöj dig med huvudet, hjärtat tarmen sedan lugn lugn inte störd störd lugn. Lagom.
 
   Vad gör man när man är bob hansson och det är bob hansson man är rädd för? Vad gör man när man kopierat upp bilden av sig själv och på skoj klistrat fast det över hela ansiktet. Sedan upptäckte att klistret var aldelles för bra?
   Vad gör man när man är rädd för sitt eget poserande.
   Vad gör man när man är rädd för sin egen försvarsstab?
   Vad gör man när man är rädd för det ryckande könet mellan benen?
   Vad gör man när man är rädd för sina egna ideal?
   När man låtsas sig annarkistperfekt och spontanpassionerad
och mobbar sin egen latmask. När man trycker ner sin borgares prylbrölande huvud i toalettstolsgiljotinen och spolar, spolar, förgäves spo
Om du är trött på bob hansson finns det ingening annat att göra än att hugga av dig ditt eget huvud, slita ut ditt hjärta dina tarmar men inte tårna.lar? När man är så rädd för sin egen lugnlängtan att man tvingar sig själv att sova i passionerad armhävningsposition. När man är så rädd för sin egen bekvämlighet att man drar röda sträck över straffytehandledens idiothud, vad gör man när man är så rädd för sitt eget självhat att man vägrar göra något annat
än att just självhata dagarna igenom skriva sjävhatarslogans,  
stånga stängt i långa rader? Självhata sig så intensivt att ingen behöver fråga - åt helvete med frågorna!
  Vad ska man göra när man är rädd för bob hansson man ska dra täcket över huvudet ringa upp sin bästvän säga kom och hjälp mig jag är rädd & skakliten under täcketgömd nu och behöver dig!
Vad ska man göra när det man är bob hansson man är rädd för man ska helt enkelt bara fortsätta vara det. Tills man glömt bort och blivit rädd för något annat istället
och i fåfänglig fjärilsfladdrig längtan efter att den sista rädslan till sist ska ersättas ersättas inte med annanrädsla men med ingen rädsla. En dag man har hört om en dag man har hört nämnas kallad den vackra dagen alltså en vacker dag: rimramsa sig enkel:
 
                             - Vad ska man göra? 
       Man ska dra kungen i örat och köra!

 

 


 
Vilket påminner mig om en helt annan sak. Att det finns en möjlig frist. En plats man kan gå in till. Där man inte längre försöker vara den man vill utan istället bara är det. Kanske måste man dö eller nästan dö för att erövra det ljudet. Ljudet som av en pil genom luften. Och nu syftar jag på något samuraiskt och nästan upphöjt. Och med nästan upphöjt menar jag inte jesus utan kanske så man känner när man känner sig så hemma att man nästan inte längre känner något. Och då menar jag inte känslodöd utan känslolugn. Inte skyddsrum men andra sidan. Att man helt enkelt känt klart och vet att man får vara med och  kan ägna sig åt bara det: vara med, kanske baka bröd, skotta snö, laga hål, skriva reccept, massera barn eller hundar eller bara sitta helt still och se ut som ett trafiklljus. grönt, växlande till grönt, växlande till

grönt...

 

 

 

hej då

 

 

 

SOM OM DET INTE FANNS VIKTIGARE SAKER ATT SKRIVA OM
Om det är bob hansson du är rädd för finns det ingenting att göra. Förutom att raktramla dig ner och hulkstå gråtande på alla fyra skrika rakt ut i luften: jag klarar inte av en enda hyllad känsla till, inte den endaste storvågsjävel rullande över ytan klarar jag av. Sans och lugn och fint grått för helvete!
Ingenting annat att göra när man inte duger än att bit för bit ta sitt eget liv det finns absolut ingen förståelse. Ingen förståelse för att inte räcka upp armarna i luften och storskrikseheila sig gladfürisk kärlek.
Ingenting annat att göra än att i protest mot all denna nakenhetsflams klä på dig inte ett plagg men varrtenda plagg du någonsin burit in i dit hem klä på dig rota fram ur gömmor vindar sopnedkast här ska det påbyltas sanngöras åt helvete med naket hit och dit och bulsig rund sätt dig på golvet och känn dig precis så nakensnål som du i långa fega åratal dagdrömt om att vå visa upp dig som. Dörren som plötsligt blev för liten är ingenting alls att bry sig om. Det finns fönster.
Ingenting annat att göra än att stoppa huvudet under kallkranen först en och sedan ännu en timme: vaket var det här kan du huvudruska ur dig innan du sätter dig vid pappret och skriver rader av siffror såklart. Inte bokstäver. Siffror!


Om du är trött på bob hansson finns det ingening annat att göra än att hugga av dig ditt eget huvud, slita ut ditt hjärta dina tarmar men inte tårna. Utan tår tappar man balans och balans är det sista. Som du vill tappa. Nöj dig med huvudet, hjärtat tarmen sedan lugn lugn inte störd störd lugn. Lagom.
 
   Vad gör man när man är bob hansson och det är bob hansson man är rädd för? Vad gör man när man kopierat upp bilden av sig själv och på skoj klistrat fast det över hela ansiktet. Sedan upptäckte att klistret var aldelles för bra?
   Vad gör man när man är rädd för sitt eget poserande.
   Vad gör man när man är rädd för sin egen försvarsstab?
   Vad gör man när man är rädd för det ryckande könet mellan benen?
   Vad gör man när man är rädd för sina egna ideal?
   När man låtsas sig annarkistperfekt och spontanpassionerad
och mobbar sin egen latmask. När man trycker ner sin borgares prylbrölande huvud i toalettstolsgiljotinen och spolar, spolar, förgäves spolar? När man är så rädd för sin egen lugnlängtan att man tvingar sig själv att sova i passionerad armhävningsposition. När man är så rädd för sin egen bekvämlighet att man drar röda sträck över straffytehandledens idiothud, vad gör man när man är så rädd för sitt eget självhat att man vägrar göra något annat
än att just självhata dagarna igenom skriva sjävhatarslogans,  
stånga stängt i långa rader? Självhata sig så intensivt att ingen behöver fråga - åt helvete med frågorna!
  Vad ska man göra när man är rädd för bob hansson man ska dra täcket över huvudet ringa upp sin bästvän säga kom och hjälp mig jag är rädd & skakliten under täcketgömd nu och behöver dig!
Vad ska man göra när det man är bob hansson man är rädd för man ska helt enkelt bara fortsätta vara det. Tills man glömt bort och blivit rädd för något annat istället
och i fåfänglig fjärilsfladdrig längtan efter att den sista rädslan till sist ska ersättas ersättas inte med annanrädsla men med ingen rädsla. En dag man har hört om en dag man har hört nämnas kallad den vackra dagen alltså en vacker dag: rimramsa sig enkel:
 
                             - Vad ska man göra? 
       Man ska dra kungen i örat och köra!


 
Vilket påminner mig om en helt annan sak. Att det finns en möjlig frist. En plats man kan gå in till. Där man inte längre försöker vara den man vill utan istället bara är det. Kanske måste man dö eller nästan dö för att erövra det ljudet. Ljudet som av en pil genom luften. Och nu syftar jag på något samuraiskt och nästan upphöjt. Och med nästan upphöjt menar jag inte jesus utan kanske så man känner när man känner sig så hemma att man nästan inte längre känner något. Och då menar jag inte känslodöd utan känslolugn. Inte skyddsrum men andra sidan. Att man helt enkelt känt klart och vet att man får vara med och  kan ägna sig åt bara det: vara med, kanske baka bröd, skotta snö, laga hål, skriva reccept, massera barn eller hundar eller bara sitta helt still och se ut som ett trafiklljus. grönt, växlande till grönt, växlande till

grönt...

>