bräcklighetens poetik

 

 

  Jag skriver, jag sitter i en dag och tangenterna blir min hemort, ibland den enda. Inom mig bultar den bräckliga längtan efter nått slags ljus, nån slags födsel.
Jag skriver det jag ännu inte är, skriver ut den väg jag hoppas klara av att gå på. Orden blir en karta att lägga ut över lättjans kapitalism. Också själen rör sig igenom ett universum färgat av det frivilliga våldet. Det vi tröttnat på. Människor går på gator, skriker, vrålar. Fängelserna är överfulla. Igen. 25 000 arter utrotas varje år. Dagligen lika många barn. Svält. Men diarré är inget nytt. Bomberna vi fäller störtar hos den som redan led. Den nya ekonomin finns inte. Samma gamla i uppzappat tempo. Babel faller. Polisen drar sina vapen. Igen Vart står du i den fördelningspolitik som ska sminka våldet?
Jag sveper orden runt mig som en fallskärm i ett fall som ska ta riktning uppåt. För det lyser, och det är detta ljus jag skriver ner, solrött, detta ljus jag vill lägga ut i världen som en trampolin för de med hopp kvar i benen.