(utdrag ur här är vi.)

 

Jag skulle aldrig kunna tänka mig
att vara med på Fångarna på fortet.
Det är helt enkelt trist
med underhållning som underhåller
det pågående förtrycket.
Nu är jag med i Fångarna på fortet.
Det är en massa seriefigurer här.
Det är gevalialaget som vinner tävlingen.
Men det är en hemlis.
En skvallerjournalist heter Johan T. Lindvall och har
bakåtslickat blont hår och en solariumsöndrig
hy och han säger att han
bara gör sitt jobb att han inte har
något ansvar och nu
är det någon som gråter och nu
är det någon som ber honom att inte
skriva och nu är det någon som spyr och nu
springer dom ifatt för att fotografera
den som spyr och nu
beställer han in lite drinkar och vill
vara kompis och nu
har han inga kompisar och nu
kissar han med byxorna vid knäna precis
som när han var tolv och jag förstår inte
hur någon kom på att betala honom lön
för att gå omkring och skvallerbytta sig om
att människor är fulla eller
ledsna eller
råkar vricka foten och nu
går han upp på rummet med en vulgär småfet väldigt
berusad italienska och nu
slipper vi se honom mer och nu
lovar vi oss själva att aldrig någonsin
köpa ett enda nummer av expressen eller
aftonbladet så länge de förväxlar sig själva
med skit.