Kvarnen och institutet för höghastighetskonst.

-Vi kör, sa Bob -En konsert i höghastighetskonst!

Och så sparkade dom igång.

I ett våldsamt pisksnärtskadande industrilarmande hade en rödtanglig, bufflig ängel i postens ytterjacka landat för att ge bullerallergin ett märkt ansikte - Bob Hansson: I sin shakespearetakt stänkte hans bräkiga skånska ut som flisor över en kväljande mikrofon, jag tror texterna ville handla om Liv, Livet i bland oss som ville ut, något jag i allafall inbillade mig där Kenneths pockande, suggestiva kackafonimusik oljade på som yrslande löpande-bandmaskiner över arma oss.

Maestro själv satt bara där bakom, sådär oskyldigt blinkande som nå´n uggla, liten och spröd på en pall och heltäckt av artisterna, och som en harmonisk pojke som skötte en tågbana vred han världsfrånvänt på några skrotknappar, kanske var det trummaskinen och spelade sedan frimodigt på sin elgura som vore han Ferdinand vid sina blommor, eller befanns han i orkanens öga mitt i, där bakom..? Stormen ven och slet i musikens alla ramar och regler, taket flagnade när fler instrument rastlöst galloperade ikapp, här fanns inte en vit flagga i sikte inte.

En konsentrerad saxkille drillade och tjöt i sin guldsvan till höger om en allt rabiatare Bob, terrorbalansen trappades upp och så hade vi förstås den häe sceniskt brinnande elviolinprinsessan på vänsterflajen, hon som vickar på höften till sitt sensuella gnidande i sin oceanvåta blick - Ett är hon inte bara med sin fiol, nej, avsaknaden av sakligt musicerande lyser med sin frånvaro där hon som ett vilt rövardotterbarn drömskt vänslas med sin älskade, fiolen, smekmånaden tar aldrig slut där, hon skulle kunna massera scania-vabisaxlar med sin knådande stråke. I denna virvlande ångest spann tusentals kugghjul loss runt bandet i sitt likbleka ljussken, i blanka tinningar fräste Bob vidare med miken i sitt våld.

Musiken ville liksom ännu mer, ville fram någonstans, industrins gnisslande kuggar skenade iväg och pallade snart inte trycket längre, utan ett efter ett störtade det ut i en chockskadad publik, Bob skrek och skrattade omvartannat, pajaskonsterna saltomotalade med den store, charmfulle nallebjörnen, han låg ner där på scen och skrattade högt till det alltmer stigande gisslandramat och skrynkligt fokuserad ilade saxkillen i falsett och violtjejen nynnade i miken som ett ängsligt rop från älvornas land och...

Kenneth, han bara luktade fromt på sina blommor... Bob var nu ute i publiken och viskade saker medan maskindunkandet tilltog för att för att vilja urarta - tills jag kom på att det redan HADE urartat och för länge se´n, det kunde inte bli final mitt i helvetets alla hästkrafter. Bob är numera en slipad scenmästardiamant. Tungmalandet tog någon minut på sig att avrunda innan mustanghorden smattrat över stupet, det här gänget sprängde både tak och stjärnhimmel, såpass fullständigt, att orden ännu inte hunnit singla ner, landa, falla på plats, för att klart sammanställas - Vad hade jag hört?

Förödelsen stod Kartago efter kärnvapenkriget, bara att acceptera, retirera och ge upp - släpp allt, bara dö. Jag förstår förstås inte hur Bob kan medverka till att endast höras sådär en tjugo procent av en hel saga - snacka om skald alltså. Jag tog mig för pannan..:

-Dom passar nog bättre isär, Kenneth och Bob var och en för sig, sa jag till en icke-samtyckande Anneli, en kuttrande överförtjust Lisa höll heller inte med. OK, nickade jag: Oliver var kanske inte heller något vidare första gången...

En upplevelse var det i allafall. Kanske en milstolpe av något slag, en kväll att spika fast i kulturkartan, en hörsägen att nickande besanna: "Jo. Jag var där."

c Anders Ljungholm

betraktelser som Kvarnenfarare en höstlördag år 1999.