Vittnesmål

Vi kommer aldrig bli som er

Röster från skolan:

-"Du kommer aldrig att få något jobb. Du kan inte ens koncentrera dig."

-"Varför fattar du inte. Är du helt dum i huvudet?"

-"Håll käften horunge."

-"Håll käften, annars får du gå ut ur klassrummet."

-"Du är fet. Du kommer att få diabetes och dö ung."

-"Problembarn, kåken nästa."

-"Om du hade varit några år äldre hade jag inte dragit mig för att slå dig gul och blå."

Jag har aldrig passat in någon jävla stans. Ni gav mig aldrig någon jävla chans. Jag är ett monster framför er. Det är det enda som ni ser. Men nu ska jag jävlar visa er vem jag är. För ung att leva i drömmen, vi måste öppna ögonen. Res er upp det är dags att dra. Jag kan inte sitta kvar. Tillsammans kan vi göra det medan världen rasar ner. Vi kommer aldrig bli som er.

-"Sitt ner!"

Röster från Arbetsförmedlingen:

-"Du är alldeles för ung för att få bidrag. Fattar du inte det?"

-"Men lilla gubben. Du kommer säkert att bli en jättebra telefonförsäljare. Det gäller att vara positiv och frammåt på arbetsmarknaden."

-"Jävla pundare"

-"Du måste gå den här kursen annars får du inga pengar."

-"Du måste söka de här jobben, annars får du inga pengar."

För ung att leva i drömmen, vi måste öppna ögonen. Res er upp det är dags att dra. Jag kan inte sitta kvar. Tillsammans kan vi göra det medan världen rasar ner. Vi kommer aldrig bli som er.

-"Sitt ner!"

Att våga älska

Under hela min barndom har jag programmerats till att vara normal, men vad händer då man inte passar in? Då man omedvetet eller medvertet bryter normen, är onormal? Man blir en nagel i ögat på samhället och alla människor som lever i det. Bara av att existera provocerar jag denna värld av normala, de som strävar efter att passa in i den tighta och gjutna forman för hur man ska vara, hur man ska tänka och vem man ska älska.

-"Men har du aldrig haft sex med en kille? Hur kan du då veta?"

-"Jag ska visa dig vad en man kan göra."

-"Kan ni tjejer ha sex med varandra?"

-"Hur har ni sex med varandra? Det finns ju ingen kuk!"

-"Vem är mannen i ert förhållande?"

-"Vill du och din flickvän följa med mig hem och ha trekant?"

-"Jag respekterar dig och accepterar dig trots att du är konstig, lite äcklig och onormal.

-"Det är helt ok för mig att du är homosexuell, men gudarna ska veta att jag är hetrosexuell, jag är normal!

Det här är frågor och kommentarer jag fått från främlingar på spårvagnen eller bussen, en bekant på en fest, eller en främling på krogen. Detta är så kallade positiva reaktioner på att bryta hetronormen. Men om det här är de positiva reaktionerna, vad är då de negativa?

Måste jag verkligen bli mördad eller misshandlad för att få känna någonting överhuvudtaget?

varför ska jag behöva anpassa mig, le och se glad ut när jag känner mig så jävla kränkt?

Men det värsta monstret, den som sårat mig mest är min egen pappa, min lärare i förakt mot homosexuallitet, mot homosexuella. Han tycker att det är en äcklig böjning, att vi har ett fel i hjärnan.

Jag minns min första föräskelse, jag var sex år då jag mötte en blond liten varelse med ett underbart leende och ett bubblande skratt. Detta skulle setts som något gulligt i normala fall, men inte i mitt.Problemet var att hon hette Anna och att hon var en hon.

13 hugg

-Dö, dö, dö. Skutta runt och yla om att ni vill dö. Vad har ni att dö för?

Har ni ens fått en smäll på käften någon gång eller en spart i huvudet, eller en kniv stucken i er kropp? Det har jag. Tretton gånger. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton.

Driver ni med mig? Ni alla driver med mig!

Jag kanske inte kan kontrollera mig. Jag har ju DAMP. Jag vet inte vad som kan hända. Ja, ni säger ju det, att jag har damp.

Allt jag tar i blir bara skit. Och allt jag gör går bara åt helvete. De där 13 huggen skulle ha dödat mig. Så det är lika bra att ni skjuter mig. För sådana som jag har ingen plats i den här skitstampande jävla zombievärlden.

Om jag bara kunde göra det jag kan.

Mina tankar blir till ord

Jag minns när mina föräldrar flyttade isär för andra gången.Då bodde jag hos mamma i Mariestad och pappa bodde kvar i Lugnås. Jag skulle hem från skolan, det hade varit en helt okej dag på skolan. Sitter på bussen på väg hem, då ringer min mobil, det är pappa som ringer. Jag svarar. Han säger att mamma dricker alkohol och tar tabletter. Han sa att jag skulle kolla till mamma och se hur hon mår. Jag tänker inte så mycket på det då,för jag hade i huvudet att "mamma skulle nog inte göra så".

Jag öppnar ytterdörren och jag känner en stank av ciggarettrök. Jag kollar in i vardagsrummet, där sitter mamma med ett grogglas, ett vinglas och en massa kapslar från tabletter. jag minns den bilden så jävla väl i mitt huvud, den bilden kommer aldrig att försvinna.

ag frågade henne vad hon håller på med.

Får inget bra svar.

Jag minns skoltiden

Jag minns när jag var en liten grabb på 10 år, när jag blev mobbad för första gången. Jag förstod det inte förrän på äldre dar. Mobbningen fortsatte fram till sexan. En dag såg jag min klasskamrat som var undefär 1,70 cm lång gå på en som var mindre. Då blev jag arg och sa till honom att sluta.

Han svarade:

-Vad ska du göra åt det?

Jag tog hans arm och slängde honom över ryggen och ned på golvet. Efter det så lovade han att han inte skulle mobba igen men det jag gjort hade ett pris, nu var det jag som blev kallad för mobbare.