En poetisk konfrontation med dödsögonblicket

Vi tar oss an Johan Jönsons nyutkomna poesibok mot. vidare. mot. och levererar ett kollektivt svar från scenen ut mot rymden.

”Jag vet ju inte riktigt vad som har vilken verkan, om någon alls. Jag har inget särskilt att säga. Ingen särskild poetik att illustrera. Inte vad jag vet. Jag vill bara det omöjliga, det vanliga. Att få vila. Att inte redan dö. Att inte redan vara död.”

Våra sceniska handlingar är performativa snarare än imaginära. Vi förstör teaterkonsten i ett försök att hålla den vid liv. Med avstamp i en kollektiv skapandeprocess slår, hackar, skär vi sönder Johan Jönson och lägger ut nya mönster. Ord och handlingar skjuts ut i rummet för att interagera med publikens sinnen och erfarenheter.