Woyzeckmaskinen tar sin utgångspunkt i idén om den upplysta världen och reduktionen av den mänskliga existensen. I den våldskultur som växer fram efter det moderna experimentets sammanbrott. I skuggan av det våld som pågår växer folkhemmets fosterbarn upp. I en tid där bara familjen återstår av de gemensamma drömmarna. Vad ska vi göra med vår längtan efter kärlek, gemenskap och mening? När hemmet är den farligaste platsen för kvinnor och barn och familjen är drömmen om den sista socialistiska ön.

”cerebral, dystopisk civilisationskritik med en grupp unga aktörer som medverkar med utspel, energi och en storartad utlevelseteater. Här virvlar namn och inspiratörer som Grotowski, Brecht och Artaud och blir en mycket speciell blandning av ironi och blodigt, naivt allvar”
Lars Ring, SvD 13/6- 03

Woyzeckmaskinen är en intensiv, fysisk föreställning där åskådaren får följa med på en resa genom vår tids horisontlösa kärleksrike. Framförallt är det en föreställning
om Woyzecks Avkomma; barnet som ser konsekvenserna av familjens

maktstrukturer. Barnet som växer upp med en skrämmande medvetenhet och desperat söker en mening i sitt utmattade Europa.

Woyzeckmaskinen är sista delen i vår tredelade gestaltning av människans villkor i senkapitalismens dammiga Europa. Efter gränsmaterial WW4 om kapitalismen och extasy +/- noll. Om konsumtionssamhället är vi nu framme vid den punkt där allt strömmar genom Woyzeckmaskinen.
I Woyzeckmaskinen använder vi Georg Büchners Woyzeck och Heiner Müllers Hamletmaskinen som två referenspunkter för att producera en nyskriven text om vår samtid.
I Woyzeckmaskinen undersöker vi kärleken som fysiskt, psykologiskt, sociologiskt, politiskt och religiöst begrepp. Vi undersöker också kärleken som skugga i en tid av upplysning och rationalitet. Kärleken som förvandling, liv, död. En avgrund.