Foto: Mirjam Hector /TEATERMASKINEN

Efter trilogin gränsmaterial WW4, extasy +/- noll och Woyzeckmaskinen samt produktionerna Logosfält och @work - En scenisk essä om arbete är nu Teatermaskinen tillbaka med en ny postdramatisk produktion, ZOEMBIENT.

Teatermaskinen erbjuder fyra meditationer på gränsen mellan liv och icke-liv, en resa in i vår tids zoembienta tillstånd. Med ett nyskrivet manus av Johan Jönson undersöker vi existensen.
Vad är ett liv? Finns det? Vad är en människa? Finns den?
Föreställningen är också en ingång till frågan:
Kan vi verkligen ställa svåra, viktiga frågor från scenen med postdramatiken?

Den postdramatiska texten förenas med den biopolitiska kropp som står framför oss på scenen. En kropp genomströmmad av historia, samtid och framtid och av ideologier, meningsproduktion och drömmar.

Foto: Mirjam Hector /TEATERMASKINEN

Här följer en introduktion till föreställningen - som också utgör pjäsbeskrivning

"Hur som. Zoembient är alltså sammansatt av tre andra ord: av zoe, av zombie och av ambient. Aristoteliska zoe, som ungefär betecknar diffust flämtande liv, som mellan växtlighet och insektsaktigt, mellan landskap och subjekt, omgivning och vektor, diskurs och evolution, omfördelning och geologi, rörelse och språk, tystnad och okänt (alltså, till viss skillnad fr?n likaledes aristoteliska men mer stratifierade bios, som varit än mer inflytelserikt och liksom muterat sig genom historien och språket, från biosfär och biologi till begrepp och tankeverktyg hos författare som Foucault, Agamben, Hardt och Negri). Och så: zombie, alltså någonting (kanske skenbart?) dött, dödat, förslavat, inte riktigt levande, mycket svårt

att döda, eller döda igen, och som envist och återkommande hemsöker dem och det som konstituerat den levande döden, eller det döda levandet. Och så: ambient, engelska (och liksom nusvenska) för omgivande, men också i otaliga landskapssuffix, samt i ett flertal musikaliska genrer, främst electronica av olika slag, liksom en term också för andra estetiska praktiker. Och får det inte också en att tänka på ordet ambivalent?

Pjäsen är strukturerad i sju olika, kanske väldigt olika, scener, eller meditationer, som vi själva sagt under repetitionsperioden, dialektiskt sammanfogade, alltså spelande med och mot varann, också med och mot er, och oss - vi vet inte heller exakt vad och hur - och med sömmarna synliga, perceptionen och estetiken öppen."

                                      Foto: Mirjam Hector /TEATERMASKINEN

Produktionsgrupp

Manus: Johan Jönson
Regi: Jonas Engman
På scen: Berit Engman, Hannes Olsson, Emanuel Söderberg
Video: Mirjam Hector
Komposition & teknik: Anders Roos Eliasson

Ansvarig: Anders Olsson